Vad bidde det då..?

Alltsedan jag satte min fot på Landsort, för sju år sen, har jag haft lust att sätta upp Stormen. Vad kunde vara mer passande? Denna vindpinade ö! Hos andra på ön hade lusten att gestalta Landsortsberättelser legat och grott. Liknande hade gjorts tidigare i öns historia.

Gick det väl att kombinera dessa två storheter? Paralleller fanns.Ön, där Prospero hamnat med sin dotter Miranda efter sveket från brodern, som kostat honom hertigtiteln och sånär livet. Och sagoön

Landsort denna ö som inte liknar någon annan. Befolkad, om inte med andeväsen så med stridbara och manhaftiga karaktärer och fyllt av gripande levnadsöden. Konflikthärdar, ja sådana finns överallt där det finns människor. Även på Landsort; bastun, duvorna, friköp av arrenden …

Ett gäng kvinnor pratade ihop sig. Den ena tyckte si och den andra tyckte så. Alla tyckte! Det fanns ett digert material att tillgå. Tokigheter och sånt som timat på ön kom liv. Det blev många träffar den sommaren. Version 1,2, 3…7, 8 skrevs. Det vändes och vreds. Tanken på Estragon och Vladimir dök upp. De två Beckettgestalterna kokades ner till pratglada Landsortskvinnor som filosoferar över livet på ön. Alltsammans vävdes samman till en brokig berättelse; den begångna oförrätten i Stormen, det lyckliga slutet, kärleksparet.

Manus lades på is under vintern, tinades upp under våren. En sonderande första träff blev till i maj. Var fanns männen? Jo en skönsjungande man övertalades och blev prins Ferdinand. Han löste uppgiften med bravur! En veckas stenhårda repetitioner hölls i juli! Hälften av aktörerna hade ångrat sig. Några aktörer ångrade sig en gång till och kom tillbaks. Andra värvades för att sedan ångra sig och komma tillbaks. Huller om buller och om varann. Den slutliga rollistan blev klar torsdagen innan premiären (lördag). En Miranda och en kung Alonso värvades i sista stund. Fler män tillkom som aktörer. Värmen steg, bokstavligt och bildligt. Alternativa spelplatser fanns. Österhamn? Västerhamn? Solen stekte. Vandrarhemmet försvann som trolig spelplats. Svetten lackade sig under långa kappor och yviga hattar, frack, snickarbyxor och galonklädd fiskargubbeutstyrsel.

”Vad bidde det då?” (citat ur scenen om Mäster Myndighet). Tja, vackra Miranda stod på en klippa och spanade mot havet. Ferdinand steg iland fångad av en storm vind. Publiken jublade. Skott avlossades, Prospero svingade sin trollstav, luftanden Ariel dansade (bilden) och blev till fredsduva, knarriga gubbar, pratglada kvinnor, hovfolk och båtmän förklädda till fågelskådare (två äkta), en gravid kvinna och en publik som unison tog på sig faderskapserkännandet. Det bidde… mer bygdespel och buskis än högstämd teater, med andra ord; en komedi i sann Shakeasperanda!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *