Vad gör egentligen en pensionär?

Pensionärsliv är på gott och ont. Älskar morgnarna när jag fixat fram tekoppen och sätter mig tillrätta med tidningen i sängen. Älskar att fångas av något och ägna en heldag åt att slutföra. Att inte ha slutdatum som pockar och fyller med ångest. Älskar att ägna tiden åt obetydligheter, vända in och ut på garderoberna eller samla ihop alla recept som finns sparade i olika lådor och göra ett häfte. I min receptsamling ska bara finnas lättlagat och alla recept ska ha ”igenkänningsbara” ingredienser, vill inte rusa runt hela stan efter just den kryddan eller den paprikan med just den speciella smaken.

Står en lång stund och betraktar syrenknopparna på bakgården som snart slår ut. Jag går på de gympapass jag vill, sitter i bastun tills kroppen säger ifrån. Och jag hinner gå på teater! Nyss såg jag Unga Romas variant på Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” som fått namnet ”Att bossa en bitch”. Se den om du har möjlighet! Skådespelarna ställer en viktig fråga till sig själva och till publiken i slutet av pjäsen, när bitchen (åtminstone tillsynes) tämjts. Är det så här vi ska behandla varann?

För ett tag sen gick jag på ett informationsmöte för blivande volontärer i en välkänd organisation, skrev upp mig på en lista för frivilliga. Mötet slutade med att informatören uttryckte glädje över alla ungdomar som infunnit sig. ”Till skillnad mot pensionärerna, dom har vi gott om”. Ingen från den organisationen har ännu hört av sig. Ja, jag vet… Jag måste vara på själv, ge dom en andra chans. Det var en oklok person osv. Men det är just det som är nackdelen. Jag måste ha en egen motor i varje ögonblick. Jag måste stiga fram. Ta alla initiativ.

Vad jag gjort i dagarna? Tja, nyss var jag i Sandviken och samtalade med elever om min bok (ABC för barn och pensionärer) på Centrum för vuxnas lärande. Det var en fröjd! Trettio vuxna, de flesta från länder runt om i världen satt som ljus och lyssnade, nickade och log intresserat för att stödja mig. De förstod att detta var högtidlig premiär för mig som bokpratare, anledningen var Världsbokdagen. Några kom fram efteråt och tackade, betygade sin vördnad. Helt magiskt! Tro mig. Jag är en som undervisat barn såväl som vuxna i många år, från förskola till högskola, har att jämföra med. Läraren framhöll efteråt: Svårigheten för mina elever är att de inte har någon att tala svenska med i vardagen. Hon önskade att folk i allmänhet bjöd till lite mer, inte var så misstänksamma.

Igår i min mailbox damp det ner ”respons” på mitt bokprat i Sandviken. ”Författaren gjorde mig optimistisk och motiverade mig…”, skrev en elev. Jag blev varm om hjärtat vid läsningen, tänker ta Sandvikslärarens önskan (om att bjuda till lite mer i vardagen, samtala med den som behöver träna svenska och inte vara så misstänksam) på allvar. Någon har sagt: Främlingen är den vän du ännu inte lärt känna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *