Rapport från en snödriva

Jag åker till fjälls. Det är vårvinter, solen är kraftfull och deltagande, gör sitt yttersta för att försätta mitt gråbleka vintertrötta ansikte i bättre form. Länge har jag drömt om att återuppleva min ungdoms skidturer. Hur lätt gick det inte att susa nerför backarna och springa uppför? Hur underbart var det inte att sitta i lä, dricka varm choklad, äta limpa med prickig korv, suga i sig saften från en apelsin och grotta ner sig i fruktkött? Verkligheten är en annan nu. Benen värker efter de långa sega spåren längs fjällsidorna. Det dröjer en evighet innan jag är framme vid våffelstugan, andas blåsbälgstungt. Har fullt sjå med skidspetsarna som vill korsa varann. Står på näsan i snön. Vems idé var det med fjälltur? Tvingas konstatera att det var min egen.

Framme vid den pittoreska stugan; renskinn och sprakande brasa, upptäcker jag att våfflorna smakar mjöl, hjortronsylten är sötsliskig, grädden som sprutas ur en sprayburk kan jag leva utan. En misstanke slår rot. Kanske sprang jag aldrig uppför fjällsidan i min ungdom? Kanske hamnade jag då som nu med näsan i snödrivan? Minnet bedrar, vill skönmåla. Jag minns ljuvligheterna, de sälla stunderna. Sanningen är att jag aldrig varit en fjällräv. Däremot träffade jag en sådan i spåret. Så sant som det är sagt!

Jag var i färd med att fixa till en grop i snön, där jag kunde njuta av solen (tyvärr hade jag ingen spade) men då dök fjällräven upp i form av en ung, rask kvinna med dragpulka. Hon stannade till och langade fram sin hopfällbara spade, fixade på nolltid ”en hylla” att sitta på, rullade ut senaste modell av sittunderlag, en med ”bucklor” på. Den räckte åt oss båda. Förstulet smusslade jag undan mitt medhavda dito (ICA-kasse fylld med tidningar). I pulkan hade den unga kvinnan stuvat tält, sovsäck, frystorkad mat och allehanda andra förnödenheter. I hennes mobil fanns en förträfflig app med både karta och kompass. Det visade sig att hon skidade ensam under en veckas tid, tillryggalade två mil om dan, från fjälltopp till fjälltopp. Natten innan hade det varit – 17 grader när hon vaknade i tältet.

Jag blev stum av beundran! Lusten att klara sig själv, styra upp sitt liv, veta att misstagen som blev var ens egna… Det var sånt hon pratade om. Själv kontrade jag (efter att talförmågan återkommit) med att berätta om boken ”Väggen” av den österrikiska författaren Hauswolff. Boken handlar om en kvinna som besöker vänner i alperna och en morgon vaknar, avskild från resten av världen via en glasvägg. En undergångsskildring om att tvingas klara sig mot alla odds. Hitta kraften man bär inombords. Allt det man trodde var omöjligt.

Genast jag inledde min berättelse om boken såg jag som i blixtbelysning hur fjällräven med pulkan tänkte; Här lever jag livet men denna äldre dam läser om det.

Tja, så kan det vara men jag vidhåller; att läsa är aldrig dumt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *