Blogg: Mitt liv som pensionär…

 

Så har det hänt. Det skedde första oktober. På en gång vemod och vånda som blandade sig med en kittlande känsla av nått nytt, sova på mornarna och te på sängen. Men inte då…  Jag hann knappt andas i november på grund av förberedelser och i december blev boken ABC för barn och pensionärer, klar med efterföljande boksläpp, i hyrd, lagom rufsig lokal, på Skeppsholmens folkhögskola.

Illustratören, tillika sambon, hängde upp originalteckningarna på väggen, 26 stycken och jag placerade böcker i en ärrad kappsäck, locket uppfällt, har flera såna sen min tid som baglady/clown och sen inväntade vi gästerna. Ett femtiotal personer dök upp under kvällen och mina fyra kids (ingen under 30) med respektive bidrog med snittar och servering av bubbel! Vilken känsla att sälja sin egenhändigt komponerade bok och signera med svart tuschpenna!

När väl julen kom orkade jag inte laga julmat men min dotter och svärson förbarmade sig. Och så blev det jul hos kidsen på Värmdö med allt som hör till och lite till eftersom den älskade Pablo (dotterns hund) blivit far till fyra valpar och en av dessa dök upp som julklapp till barnbarnen.

Nu väntar pensionärslivet, dess lugn och stillhet och att hinna läsa böckerna: Ferrantes fjärde bok,  Begravd jätte” och ”Finna sig” som alla tre ligger och väntar. Men ett orosmoln har dykt upp och det i form av Carl von Linné. Jag ska erkänna att jag aldrig förstått storheten med Carl von Linne. Vördnaden inför den mannen har alltid tyckts mig överdriven. Det han gjorde vara att sortera, ordna i grupper och klasser. Än sen då! har jag tänkt i mitt stilla sinne.

Som genom ett trollslag har allt ändrats. Jag har blivit en Carl von Linné. Städning och sortering, tycks ha stigit mig åt huvudet. Att bringa ordning är nu min prio som pensionär. Foton ska inte längre drälla omkring i upptänkliga lådor. Och fyra konsumpappkassar med fotoalbum som står högst upp på klädskåpet ska gås igenom och finna sin tillbörliga plats. För att inte tala om alla recept jag klippt ur DN och staplat i ett skåp, utan vett och reson. Och sen papper och pärmar som kom med från jobbet och ligger i högar på skrivbordet, genom åren samlade idéer och lektionsplaneringar. Tänk om det kunde bli en lärobok i drama på sikt. Det behövs! Om Gud vill och jag orkar.

Trots längtan efter ordning är högarna kvar i skrivandets stund. Jag skyller på mitt skrivbords undermåliga belysning och att det ännu är mörkt om dagarna. Sambon förbarmade sig och köpte nyss, i ett anfall av överdåd eller av ren och skär utmattning eller som han själv sa, för att det behövdes ljus, en vit Louis Poulsen lampa och placerade på mitt skrivbord. Den är vridbar och med timer och har två lägen för ljusstyrkan. Aldrig har jag varit ägare till en bättre lampa. Måtte det hjälpa!

 

 

4 thoughts on “Blogg: Mitt liv som pensionär…

    1. Oj då, stackare. Hoppas förstås att influensan har klingat av! Det är inget vidare varken för barn, pensionärer eller alltför hårt yrkesarbetande…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *